anatoli

Snorrinnandes och rödögd kom jag på mig själv på morgonbussen med den förbjudna tanken..
Kan inte VM bara ta slut snart??

Det är för bra, det är för fett.
Jag orkar inte mer!

Men gud hör bön och vi har fått spelledigt tillochmed fredag.
Sen jävlar tar det fart igen.

Visst det kunde varit värre, det kunde varit nattmatcher som -94.
20.30 är inte en farlig tid, men matchen rundas av vid 22.30 sen är det VM-studio, eftersnack.
Jag själv måste varva ner efter vad jag sett och varit med om.
VM ger fina tillfällen till sammanstrålningar med vänner och det är alltid lite för trevligt, lite för bra.
Därefter kvalitetstid med hjärtat och natten har tågat in för längesen.
Snooze-knappen har blivit min död och sista snoozet går av tjugo minuter innan bussen lämnar min hållplats.
Ingen frukost, inget kaffe endast snabb tandborstning och snabbsortering av strumpor eftersom jag ännu inte hittat tiden att sortera tvätten sen sist.
Direkt spring till bussen och så snabbt in på kontor för telefonsvar och påklistrad trevlighet.

Jag är slut.

I mitt hörn dit jag är förvisad att sitta och ta emot hyresgäster och hitta på låtsassvar till sånt jag inte kan lever jag mina dagar.
Igår tog jag det lilla initiativet att dra gardinen lite åt sidan, att få känna förnimmelsen av dagsljuset alla förbipasserande ser ut att njuta så av.
Fem minuter senare fick jag tillsägelse, Nä så vill dom inte ha det.
Bara att dra för gardinen igen.
Gardinen till solen och livet utanför.
Gardinen till förnimmelsen av ett liv som pågår utanför mitt hörn.

Nästa gång det är VM ska jag fan ha semester tänker jag,
du ska inte ha en hel semester för att bara titta på fotboll säger hjärtat.
Antagligen känner hon att det är lite mycket som det är.
Ok, säger jag och tänker att jag får välja mina strider.
Det här verkar vara en som är bättre lämpad om cirka en 4 år sisådär.

Om jag orkar vill säga.