A Little, Too Late..
Måndag morgon kom efter en helg vi minns länge.
Återkommer till den.
På grund av senare beskriven minisemester i Arkepilagon har ingen dator varit tillgänglig, och eftersom jag förvisades till en krigsbunker från 14-talet under torsdagen kunde jag inte lägga upp något här.
Så jag telegraferade som vanligt i words och mailade till mig själv i förhoppningen om att på något sätt kunna nå ut till er.
lite senare än tänkt, men ändock..
Här får ni.
Torsdagens skörd i två inlägg.
...
Sista dagen på veckan infaller på en torsdag..
Guld för en utarbetad, övertrött ambulerande tjänsteman som tar tillfället i akt och kör på med en minisemester i Arkepilagon..
Men först ska ett arbete utföras och en psykläkning ske rum och vi omfamnar motvilligt våra måsten med vetskapen att endast timmar skiljer oss från Arkepilagons skyddande famn..
Men är det inte för jävla konstigt att de få gånger man hamnar på arbetsplatser där det blir fulla dagar, alltså 8 timmar, ja då infaller det lediga dagar under veckan..
Dom där åtråvärda timmarna över 133/månad då timlönen smyger sig upp på Burger King-nivå verkar endast som en hägring..
Ett spöke som det viskas om men aldrig går att få grepp om..
Slåss med alla medel mot min allergi/förkylning som slår till med all sin kraft på morgnarna..
Den handikappar mig och bjuder på nysattacker som dånar i korridorerna och håller mig snytandes inne på toaletten i stunder som är långt över det genomsnittliga toabesöket..
Nu kör jag hårt med Loka i kombination med knepigt ingefärste men går en ojämn kamp mot heltäckningsmattornas allomfattande offensiv..
Hjärtat och Granntösen var uppe i ottan och är i skrivande stund (11.30) på god väg mot vår helgbas..
Själv ansluter jag till flocken senare ikväll efter att jag fullföljt först mina samhällsmedborgerliga förpliktelser och därefter mina mer egenvårdande uppgifter..
Den sista ur den utvalda fyran skulle inviga sina nya klätterskor under dagen och ansluter till gruppen fredag morgon.
Om han hittar, det var ju inte längesen karln knappt hittade till köket från sitt rum i pojkhemmet.
Men vi väntar och välkomnar vår Tommy-boy med öppna armar på midsommaraftonens morgon.
Kan tänka mig att det blir lite bloggkoma under helgen men det är ju typ som vanligt och jag har tilltro till er att ni klarar er fint.
Men helt ödelagda ska jag inte lämna er och vi har en hel del att dra igenom innan vi kan känna oss helt värda en Arkepilagisk minisemester.
VM:et börjar ta form nu.
Sakta men säkert säkrar sig vissa och andra lämnas till hela nationers besvikelse och sorg..
Vissa kan vända om med värdighet och stolthet och andra kan endast böja sina nackar i skam och säga förlåt.
Vi börjar med de sistnämnda.
Jepp, Les Bleus..
De ovärdiga.
De var De Ovärdiga redan innan detta slutspel drog igång och de är inte en dag värdigare idag, landslaget som helhet.
De kvalade sig in genom en äcklig, stinkande härva av maktspel, utpressning och slicka-röv-uppåt-sparka-neråt metodik.
Irland föll offer för maffiaverksamheten som bedrivs av de som satts för att bevara folkets sport.
Det finns ingen annan idrott, ingen annan hobby, inget arbete och inget politiskt parti som på ett sånt rent och unisont vis enar människor såsom fotbollen gör.
Inget föder lika många drömmar och inget räddar så många från misär..
Ingen person eller åsikt förgrenar oss världen över såsom det enkla spelet.
Alla människor kan spela fotboll, på eget vis, efter egna förutsättningar och i enkelheten finner vi förbrödring.
Förbrödring som går långt över klasskillnader..
Förbrödring som är färgblind..
Förbrödring som inte ser sexualitet..
Bollen är rund, Ingen början, inget slut..
och så är acceptansen i vårt enkla spel.
En helhet.
Min morfar växte upp i en familj där han var en av 21 barn.
21 barn! Det är två fotbollslag, med en utvisning (dom är ju Uruguayaner).
Och det var ju inte för det fanns för mycket pengar i hushållet dom hade tiden över att ploppa ut ungar till höger och vänster.
21 barn under väldigt ansträngda förhållanden i 30-40 talets Uruguay.
Det fanns inte mycket, det fanns ingen boll..
Men det fanns fotboll.
Tillsammans med sina bröder la de ihop sina strumpor och rullade in dom i varandra.
Det blev en boll, och så spelade man..
Likadant som alla barn i hela världen gjorde..
Vissa barn med fina orangea läderbollar..
Andra med hoprullade strumpor..
Men alla spelade de fotboll..
Idag sitter det herrar som ska värna om vår sport.
Som är betrodda av alla jorden över som älskar vårt fantastiska spel att ta hand om vår största skatt,
Att värna om den och hålla allt orent borta från den..
Ty den är vår kärlek, vårt hopp, vår räddning..
Dessa män älskade också bollen som små..
De har säkert också historier om hur de tog till alla medel och struntade i allt bara för friheten i att få sparka på en boll.
Men det var längesen.
De har sett för mycket, ätit för gott.
Armani-rocken värmer så gott och vinet är ju fantastiskt.
Synen blev efter en tid grumligare och ju längre upp i hissen man åker desto längre är det ner till marken,
Till gatan.
Till gräsmattan.
Till bollen.
Så de glömde bort.
De sviker sina ideal och de glömmer sin historia.
Frankrike fick spela VM
Irland fick det inte.
Det var kriminellt och det var smutsigt på så många plan.
Men mest var det sorgligt.
Till herrarna på toppen,
Jag hoppas ni någon gång under ert fortsatta liv har vägarna förbi era uppväxt-trakter..
Jag hoppas att ni då slinker förbi grusplätten ni stod på till sena timmarna, ibland i sällskap av en boll, ibland i sällskap av alla era vänner..
Jag hoppas att ni där och då kan få känna det ni kände då.
För ingen anktryffel smakar så gott och ingen Armani-rock värmer så skönt..
Som friheten och kärleken i det enklaste av ting.
Att sparka på
En boll.
