anatoli

21 oktober 2001

En typisk oktoberkväll på många sätt i en oktoberkväll som inte var typisk på något sätt..
Jag, 15 år 1 månad och 9 dagar gammal står min dåvarande vana trogen på Söderstadions Östra läktaren.
Detta var vid en tid då Östra var en skön läktare, alkisar, flummare och många par satt/stod på Östra..
Det var svårt att få igång sång där minns jag, det var mer ett sådant hörn där man hörde gnälliga gubbar och folk som drog högljudda skämt som man låtsades var avsett för polaren bredvid men som man visste att de närmsta 20 personerna hörde..
Men den här kvällen var något annat..

Jag var blott 15 år gammal men jag visste att detta är en sån kväll..
Det såg ut som en typisk oktoberkväll..
För oss 10.766 som var på plats fanns hela tiden frågan i bakhuvudet..
Var detta bara en typisk oktoberkväll??

Det var i mångt och mycket en typisk oktoberkväll..
Jag kan tänka mig att ute i världen är det fortfarande bara en kväll bland andra..
En småkulen kväll som övergick i natt som så smånigom blev en ny dag..

Men för oss andra..

var det en kväll som vi aldrig upplevt, som de före oss bara pratat om som en avlägsen saga som handlade om andra..
En kväll som aldrig setts förr..
En kväll som aldrig kommer komma tillbaka..
Det var en typisk oktoberkväll som var allt annat än typisk..

Det var en magisk oktoberkväll som bara valt att klä sig i en typisk oktoberkvälls kläder..

10min- Typisk oktoberkväll 0-1
31min-Ingen typisk oktoberkväll 1-1 Hermansson
51min-Verkligen inte en typisk oktoberkväll 2-1 Stark
69min-DET ÄR INTE SANT!! 3-1 Kennedy

77min-En typisk oktoberkväl!! Helvete!! Vi visste det. vi visste det.. vafan skulle vi börja drömma för??
Varför gjorde ni såhär mot oss??
23 minuters lidelse, panik och hjärtstillestånd..

90 min Slut..
Det kom inte mer..
Laget som inte kan vinna vann..
Jag kan inte på något sätt, med några ord eller formuleringar, gester eller tårar förklara för er som inte var där hur det kändes..
Jag var blott 15 år 1 månad och 9 dagar gammal när jag fick vara med om den största händelsen i mitt och många med migs liv..

In på plan, panikyra..
Ingen vet vad de ska göra..
Vi har ju aldrig gjort det här förut!
En meter ifrån mig går Hermansson..
I kalsonger, min glädje vet inga gränser och jag agerar på ren instinkt i mitt rus,
jag slår honom.
Med öppen hand rakt över huvet..
Han reagerar inte, inte jag heller..
Någon kramar mig..
Jag vet inte vem..
jag bryr mig inte..
Vi är alla en..

Vi är alla en..

Efterföljande cirkus måste upplevas för att förstås, inne på plan, på gator och torg..
Det var fyrverkrier, bengaliska eldar och sång..
Överallt denna underbara sång..
En total och gemensam berusning..
Vi gick över bron mot skanstull..
All trafik var avstängd..
Folk hängde i trafikjusen..
det var en berusning som höll i sig över hela veckan..
Över den förlorade Sundsvallsmatchen som var obligatorisk innan vi som första lag i Sverige kunde få Lennart Johanssons pokal..

25 oktober 2001 såg jag Kennedy, Lasse, Herman och verkligen inte minst Sören Lyfta pokalen och tillsammans med Kenta sjunga Just Idag Är Jag Stark..
jag var där när den låten för evigt blev vår.
Jag var där när 104 år försvann som om de aldrig existerat..
Jag var där när det tudentals drömt om slutligen fick inträffa..
Jag var där och jag kunde inte låta bli att tänka på de före mig, som genomlidit så många år i hopp som aldrig fick infrias, de som inte var kvar..
Jag var där den där oktoberkvällen..
Jag var där och just där och just då var jag stark.
Just den dagen var vi starka..
Tack Kenta.
Tack Bajen!

Det är svårt att hålla tårarna borta när jag ser tillbaka..

Jag var blott 15 år gammal och jag visste att det blir inte större än såhär..

Det har nu gått 9 år sedan den kvällen..
Den oktoberkväll som förändrade allt.

Ikväll springer mitt hjärtas lag ut på en arena vars publikrekord ligger på 2515 personer.
Ikväll kan vi vända blad och fatta pennan..
Ikväll är kvällen vi skriver de första raderna på vad som kommer att vara vår framtida historia..

När Hammarby och mitt hjärta möttes var Hammarby ett lag på väg uppfrån vad som då hette division 1..
Jag var en pojke som hittade hem, jag minns min hammarbytröja..
1 x 2 stod det på bröstet..
Jag har aldrig kunnat sluta älska dig någonsin..
Jag kommer aldrig kunna sluta..
Trots de lidanden du ger mig..
Kommer det aldrig någonsin inte vara värt det..

Nu är det så dags, låt oss fatta varandras händer och ta våra första stapplande steg tillsammans..
För jag vet vem du är och var du varit..
jag vet för jag var där..
Och jag kommer alltid vara precis här.

Så min älskade, Just idag är vi inte starka..
Men enade står vi likt förbannat ändå.

Kämpa Hammarby!