anatoli

Här sitter jag och är förbannad på mina idoler för att de tar vilodagar i sitt bloggande mitt under semifinalsförberedelser och så är jag långt värre själv..

Men det är för stort.
Det är för stort.

Vart i min späda blott 23-åriga kropp ska jag finna orden som fångar in och gör den här dagen rättvisa??

Efter vad som nog var det mest gastkramande jag upplevt i fotbollsväg i någorlunda vuxen ålder där vi fick se en sån där galen från-hjärtat-räddning med handen på mållinjen i förlängningens övertid, en missad straff och en komplett dåres avgörande så är nu mitt vårt Uruguay i semifinal i fotbolls-VM.

Bland de fyra bästa i Världsmästerskapet.

Vi har hittills övervunnit hinder av alla dess slag.
Vi fick möta ett imploderat Frankrike i en nervös öppningsmatch, en taggad värdnation med hela världens vuvuzelor i ryggen och ett upphaussat Mexico med Chilekomplex..

Därefter väntade asiatisk disciplin med medicinbollslunga för att sen leta sig vidare till Afrikas bästa lag med en hel världsdel och ett halvt jordklot på sin sida..

Vi tog tillbaka en boll som redan var förlorad och spelarna omvände en historia från fiende till vän.

Nu står vi idag inför ett hinder som orden inte räcker till för att förklara.
Vi möter en 80-årig historia som legat som ett skyddande hölje för folket men fungerat som en tyngande doft inte helt olikt en blöt hund för alla de spelare som iklätt sig den himmelsblå tröjan..

När 11 ljusblåa män idag går in på arenan i Kapstaden går de emot all logik och de går emot sin historia.
Så många före dom har sett den vackra tavlan som förfäderna målat, alla har bländats av dess skönhet, hur något så vackert kunde komma från några tappra få..

Men ingen har hittills vågat greppa penseln.
Idag stegar 11 män ut på en arena, de har sett mästerverken från de som gick före och de har beundrat dess skönhet, sen har de tittat åt sidan, rivit åt sig en bit papper och börjat klottra.

De har insett att bara för att Beethoven och Mozart komponerade fantastiska stycken musik kan vi ju inte stanna där.
Vi kan inte låta bli att sjunga nya sånger för att det gjorts så bra tidigare.
Och ur det nya föds nya sorters magi, nya mästerverk blir till.

Efter Michelangelos tavlor kom Monet och Picasso, Salvador Dali och Graffittin..
Jazzen tågade in, Rocken kom, hip-hopen kom..

De gamla konstverken förblir konstverk men får aldrig hindra den nya generationens storhet..
All tid har sina hjältar..

Tiden för våra nya hjältar är nu..
Tiden för historierna vi en dag ska berätta för de som vi lämnar efter oss..
Precis som vi lyssnat på de som varit här före oss..

Det är ett skadeskjutet och decimerat gäng hjältar som haltar ut till batalj ikväll..
Det är en hjälte med avstängning, en fältherre med skadat knä och det är en mittflank med så många skotthål att den inte törs dricka för rädslan att allt ändå bara sipprar ut genom hålen..

Men vi glömmer inte bort att det var med avhugget öra Van Gogh åstadkom sina mest hyllade verk..
Det var under tiden av kraftig skada och psykos Strindberg skrev som bäst (och sökte vägen till guld)
Det var under förtryck och fångenskap den afrikanska dansen kom till och det var ur fattigdomen och förtrycket hip-hopen växte fram..
Det var i tider av krig som rocken blomstrade och flower powern stod högt..

Ikväll när klockan slår 20.30 ska en man med de blondaste av gudalockar och med kroppen av en gud avbildad som staty i ett torg vartsomhelst i världen ska leda sina elva hjältar ut till en målarduk de förmått att göra till sin egen..

Uruguay är ett av fyra kvarstående länder i turneringen om världens bästa.
I vägen står ett orange manskap som slåss mot sin egen historia i omvänd form.

Kan våra himmelsblå få matchen till en fysisk kamp kan det nå bortom molnen..
Annars...

Nej.

Vad som än händer ikväll har nya hjältar fötts och vi bär med oss nya sägner in i vår framtida historia.

Konsten är i ständig förändring.
Världen är i ständig förändring.
Idag vågar vi drömma bortom våra drömmars gränser.
Det har varit en underbar dröm, men än är vi inte redo att vakna.


Grande Celeste.